I Olav den heliges fotspår
En studie av historiebruket vid fem nutida västsvenska Olavsleder
Uppsats vid Göteborgs universitet. Examensarbete för kandidatexamen, Teologi
Angelica Olindersson 

6. Slutsats
Pilgrimsvandringarnas renässans syns tydligt i Bohuslän. Gemenskap verkar kunna
sammanfatta innehållet i nutidsmänniskans dragning till pilgrimsvandringar, ngemenskap såväl med medvandrare här och nu, men även med dem som genom århundradena vandrat samma väg. Således blir detta ett historiebruk av gemenskap med rötter, det förflutna, historiekulturen. Att vandra i just de här fotspåren, ibland måhända i Olavs egna, och så hålla stigen öppen för kommande vandrare genom sina egna steg, blir en personlig upplevelse av historiska fotspår.293 Där delar man med sig, gör bruk av sin historia, och förmedlar så ett historiemedvetande till samtiden och framtiden.

Hur kan historiebruket kring Olav vid nutida leder summeras? Något centralt kring detta finner vi i en insikt man, vid S:t Olavsleden kommit till; att historien kring Olav är av avgörande betydelse i verksamheten vid leden idag. Detta innebär också att de många medeltida kyrkor man passerar med Olavsstatyer - och de många S:t Olavskällor man också rör sig förbi - är av största vikt för att bygga ledens identitet, dess historiska trovärdighet - det som idag brukar kallas för storytelling. Detta ser jag även verkar gälla lederna i min empiri. De har inte de yttre statyerna, och det finns få källor. Men vägen finns, den upptrampade leden mot Trondheim, som minner om Olav. Att leden kallas Olavsled ger en slags dignitet, en aura av helighet och en legitimitet.

Utifrån begreppen historiekultur, historiebruk och historiemedvetande har jag funnit att
historiemedvetandet kring Olav vid de nutida lederna är tämligen frikopplat från
historiekulturen. Motiven som går tillbaka till just Olav är grumliga, och inte så medvetna. Även om en led är märkt som Olavsled verkar det, i många fall, vara så att man inte vet så mycket om eller tänker så mycket på, just Olav i vandringsverksamheten. Därav handlar
historiebruket inte så mycket om Olavs liv och öde, utan mer om människorna som tidigare trampat på de stigar där lederna idag åter går. Historiebruket handlar även, till stor del, om den lokala bygdens historiekultur, som lyfts fram, och skapar ett historiemedvetande, som i sig rotar människorna både stadigare i sin egen bygds historiska mylla, men även i sin egen varelses, och kanske också i Guds.

Att åminna sig om, och berätta, historia, kan ses som att vårda sina rötter. Det finns hela tiden en kontinuitet, bakåt, åt sidorna och uppåt, som hos trädet. Historia hör ofrånkomligt ihop med framtiden, och det genom vår nutid och vårt samtida existentiella driv. Det faktum att vi lever i en tid av talrika och ständiga förändringar, och av rädsla och osäkerhet, kan höra samman med, och vara en faktor bakom, uppsvinget i popularitet för landets pilgrimsleder.

Att vandra hör, för många, samman med en längtan efter trygghet, stabilitet och rötter, detta för att existentiellt överleva i en karg och blåsig omvärld. Här finner jag paralleller i tankarna hos Neuhaus, Augustinus och Rüsen. Intressant är att söka svar på vilken bild av Olav som vi, i vårt postmoderna samhälle, visar behov av att ramhäva.

Den svenske skalden Harry Blomberg får avsluta denna studie med dikten Pilgrimsvägen:
Jag vet, att vägen skall bli brant och luften tunn och kall; ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall. Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär: en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.
Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port, jag vet dock, att jag lugnt skall dö och prisa livet stort, ty den är ej begråtansvärd, som stupat vid sin stav, blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.

Uppsatsen kan laddas ner i nedanstående pdf.

Vandra St Olavsleden – 564 kilometer från kust till kust längs med världens nordligaste pilgrimsled - från Selånger till Trondheim
 
Att genomföra en pilgrimsvandring som denna innebar att vandra genom skog, längs med asfaltsvägar, grusvägar och över betesmark. Det har varit alla väder utom snö. Vissa dagar har regnet öst ned oupphörligt, andra dagar har guldkantats av långa kafferaster på solvarma klipphällar längs med leden.
 
Det har varit den tuffaste  utmaningen som jag tagit mig an. Att navigera, till stor del på egen hand, över två länder med lätt ”kartdyslexi” och med en ryggsäck som slutade på 16 kilo istället för planerade önskescenariot med 7 kilo på ryggen. Utrustning har gått sönder och min vandringskamrat som blev skadad –det har dykt upp sådana saker jag aldrig kunnat förbereda mig på. Jag tar ett djupt andetag och inser att jag måste släppa taget om allt det jag inte vet någonting om.
 
En dag vandrade jag ut från härberget utan att fylla på vatten. En annan dag gick jag 5 kilometer i fel riktning längs med en bilväg. Då hjälper ingen stolthet. Jag har lärt mig att be om hjälp, fråga om vägen, ta emot det som andra delar med sig av till mig – fastän jag så gärna ”kan själv” hemma till vardags. Längs med vägen har jag mötts med öppna armar, av främlingar som sett en ryggsäck komma gående utanför staketet, bjudits in på kaffe vid köksbordet, fått veta om trakten och dess historia.
 
Det har varit stunder med mycket lera och långa uppförsbackar när jag undrat vad jag håller på med. Men sedan kommer de där dagarna med flow, när alla tankar är sluttänkta och det finns plats för något annat. Att bara vara en del av upplevelsen och naturen. Att stanna upp. Ta tillvara på känslan av att vara en del utav en helhet – att vara buren av någonting större.
 
Allt gott!
 
Med vänlig hälsning
Angeliqa Mejstedt

Nidarosdomen i Trondheim

Angelica Olindersson

Foto: Angeliqa Mejstedt, Vandringsbloggen (www.vandringsbloggen.com)